Min "viktgrupp" och jag träffades på en fika på Museet idag. Det är tredje gången vi träffas, men idag var vi bara tre representanter från gruppen, så intresset börjar kanske svalna något, vi har uttömt alla ämnen nu. Dock hade de tagit med sig sina respektive som också opat sig, så det gick att prata om alla möjliga pikanta detaljer som vanliga människor kanske inte pratar om vid en fikastund... :)
Jag kan konstatera att lata människor som opererar sig, är oftast lata människor även efter operationen! De går knappt en meter och resonerar som så:
-Varför ska jag träna när jag ändå går ned i vikt? Och i nästa andetag: -Är ni också sådär svaga att ni knappt orkar lyfta en mjölkliter?...-Jaa, tänk, jag har inga muskler kvar.
Ja, vad säger man? Eget ansvar för sin kropp och för sin framtid kanske!
Jag är stark och fyllig fortfarande och det beror helt och hållet på för mycket in och för lite ut. Jag tränar mycket, men unnar mig mycket med. Men det är endast jag som kan bestämma över mitt liv och förändra det.
